Jag var inne på bloggkoll.se idag. Jag blev glad när jag såg att jag hade fem prenumenanter (och att ni prenumenerar utan att jag ens betalat er för att göra det, tack!) och sedan blev jag förskräckt/förvirrad/manodepressiv när jag såg detta. "Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar..." och sen ger bloggkoll.se förslagen Kenza, Kissie, Nellan och Gina. Ursäkta, KISSIE? De andra bloggarna har jag ingenting emot men alltså.. KISSIE?

KISSIE?!

Behöver jag ens kommentera det?

Kanonbra första dag. Verkligen.

När jag kom till Övikshems Central ungefär tio i sju så körde jag in moppen på parkeringen, drog ur nycklarna och ställde upp den. Sen ramlade jag över den IGEN. Och när jag tittade upp denna gång så är det dock inte min biltvättande granne som tittade på mig. Nej. Det var min chef.

Sedan gick det ännu mer åt helvete. Först stod jag och städade i tre timmar. Sedan sa min chef att jag skulle lära mig köra flakmopeden för att senare kunna köra den och ta mig till lite olika platser runt om i Övikshems område.

Chefen: Kan du köra moppe?
Jag tänker: Nej!
Jag säger: Jaja, absolut!

Efter det så visade chefen mig hur man gör. Ut med sparka-igång-spaken, sparka igång mopeden och gasa, tryck in kopplingen och samtidigt justera växeln med fötterna och sen gasa ännu mer. Låter enkelt va? Det var det inte. Jag fick kärringstopp. Varenda gång. Sedan när jag till slut lyckades få fart på mopeden så fick jag panik när jag insåg att jag körde mot en brant gräsbacke men eftersom att jag i mitt chocktillstånd inte fattade att man måste trycka ner bromspedalen för att bromsa så gasade jag ännu mer. Då fick jag ännu mer panik och bara släppte allting.

Chefen: Ehh.. Du kan ta cykeln istället.
Jag tänker: Helvete.
Jag säger: Hehehehehe ja..

Så jag tog den förbannade orangefärgade herrcykeln. Sedan fick jag kämpa mig upp för den långa backen till Rundvägen dit jag skulle och skotta bort grus. Sedan när jag åkte ner för samma branta backe så insåg jag att cykelns bromsar inte fungerade. Då fick jag slänga mig av den. Och sedan började det ösregna.

När jag kom hem blev jag utelåst och fick vänta i vad som kändes som timmar. Det var antagligen bara tio minuter. Men det är känslan som räknas.

Inte en bra dag.