Imorgon är vi lediga och jag orkar inte förklara varför vi är det på en onsdag i maj sådär. Men nu är det så att vi är lediga och det ska vi vara glada för. Jag tänker dock inte le så jävla mycket åt det. Imorgon, PÅ MIN LEDIGA DAG, ska jag ändå pallra iväg mig själv till skolan. Jag måste göra klar min bilduppgift på bilden innan jag flyger iväg mot varmare klimat.

Mitt slutprojekt i nionde klass. Det sista inom ämnet bild som jag gör på Sörlidenskolan någonsin. Och vad är då mitt slutprojekt? Jo, jag ska göra en papegoja i paljetter. Detta är inget skämt. Jag upprepar, detta är inget skämt. Tragiskt nog. Allvarligt talat, vad fan tänkte jag med? EN PAPEGOJA? I PALJETTER? Hjälp.. Jag är ju ett jävla geni. Det här ska liksom bevisa något som typ vad jag har lärt mig under dessa nio år i skolan och vad jag nu kan. Det är en chans att visa vad jag går för. En papegoja i paljetter är sådant som de som går i tredje klass klarar av bättre än mig. Paljetter. Varför inte göra en teckning av rosa fingerfärg och en skulptur av en glass i modellera när jag ändå håller på?

Oh my Allah..

Andras människors misslyckande är min lycka. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Jag lever för stunder som dessa.

Ken Lee
Tulibu dibu douchoo

Min fotbollsträning började för exakt 37 minuter sedan. För ungefär en timme sedan började jag byta till passande kläder för när man ska utöva sporten (det vill säga inte jeans, H&M-kofta och Bik Bok-sjal) för att slutligen ta min väska (innehållande fotbollsskor och benskydd) och promenera min väg mot Skyttis. Då insåg jag att både mina fotbollskor och mina benskydd saknades och inte befann sig i min väska. Som en speedad häst sprang jag omkring i hela lägenheten och drog ut varenda låda, öppnade varenda garderobsdörr samt sparkade på allt som kom i min väg. Några fotbollsskor hittade jag aldrig. Förbannad och arg slängde jag telefonen med all min kraft rakt in i väggen och fanskapet gick i tusen bitar rakt framför mina ögon. Sedan skrek jag rakt ut i ungefär 5 minuter och sedan satte jag mig vid msn eftersom att jag aldrig skulle hinna till fotbollsträningen ändå och utan tillhörande skor skulle jag dessutom vara rätt körd. Jag förklarade hela situationen för min granne Offret och han ställde en enkel fråga som kom att förändra min syn på livet. "Det är inte så att dina skor står på balkongen?" Ungefär den enda platsen jag inte genomsökt gick jag då för att kolla, och vad fan är det inte som står där ute på min fula balkong om inte mina fotbollsskor? Man hade kunnat tro att jag skulle bli glad av det men efter det trauma som jag gått igenom den tidigare halvtimmen så skulle jag inte bli glad även om Chris Brown dansade in i mitt rum och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag hade förstört min telefon, rivit ner i princip hela lägenheten samt överansträngt mina stämband så mycket så jag är osäker på om de någonsin blir återställda. Jag var trött, yr och förvirrad. Först kom chocken, sedan kom ilskan och sedan kom den alltid så välkomna ångesten.

För övrigt har jag ett hett tips att bjuda på. Kliv för fan inte på en plattång som är inställd på 180 grader! Helvete vilka jävla brännskador jag har skaffat mig idag.