Hoppas att Ginagirl vill färga mitt hår imorrn så jag slipper ha oranget hår för resten av livet. Hoppas.

Jag tänkte bara att ni ville veta. GODNATT!

På måndag inleds början till slutet. Sista veckan vi går som studerande i Sörlidenskolans lokaler, någonsin. Det känns så oerhört overkligt att jag aldrig mer kommer att ha en irriterande men samtidigt underhållande Niklas bredvid mig som skjuter sudd på mig och drar Erika, är det här din post it-lapp? Det står nämligen "Erikas post it-lapp" på den här post it-lappen- skämtet på mattelektionerna. Maciej kommer aldrig mer hälsa och fråga hur jag mår varje morgon och le sådär överdrivet roligt så att jag blir glad även fast jag är trött och sur som satan. Roger kommer aldrig mer försöka övertyga mig om att jag har fått IG på mattenationella eller något prov i allmänhet. Jag kommer inte kunna gå fram till My hela tiden och säga Myran jag älskar dig bara för att jävlas lite med henne. Jag skulle kunna fortsätta såhär ett bra tag framöver men sammanfattningsvis kan jag säga att saker kommer inte att bli som de har varit. Jag sitter här och skrattar lite åt mig själv för att jag sitter här med tårar i ögonen som en jävla tönt men jag kan inte låta bli. Allt förändras och jag vet inte hur jag kommer att klara det. Så vitt jag vet så kommer ingen från Sörlidenskolan gå i min klass på gymnasiet. Inte en enda. Jag minns förra året när vi dåvarande åttor serverade på niornas avslutningsmiddag och deras lärare sa till dom att de kommer inte träffa alla som de gått nian med igen. Det är helt sjukt. Dessa människor som jag skrattat med, gråtit med och frusit ihjäl i en stuga ute på en ö med kommer jag kanske aldrig träffa igen. Det skrämmer mig som fan.

Klass 9a kommer aldrig mer att köra vår signaturlåt med tillhörande dans och slag i bordet. Nationella sången som Alexei sa en gång. (Och ja, han menade nationalsången)..

Ahhhhh vad sentimental jag blev. Uhe!

Pappa sa att jag skulle fixa middagen idag. Marinera kycklingfiléer och göra klyftpotatis. Själv. Ja, jag ska tydligen vara fullt kapabel till att utföra dessa uppgifter. Personligen är jag mycket tveksam. Lovar att uppdatera er om hur det går.

15:13
Kycklingen befinner sig i microvågsugnen.

15:14
Det rinner vatten ur micron.. Ska det vara så?

15:17
WHATTAAA?! Dom är ju isberg..
15:18
Men det är ju hål i påsen som kycklingen befinner sig i.. FAN TA KRONFÅGELNS KYCKLINGFILÉ!
15:21

Nu ska jag alltså marinera detta. FYFAN vad kyckling är äckligt! Det ser ju ut som kycklinglik i snö ungefär. Och det här ska vi alltså grilla och äta till middag? NEJ FYFAAAN!
15:22
Kom på att det faktiskt är kycklinglik i snö ungefär. Döda kycklingar i frost. Uhh..

15:25
Det här är ju det äckligaste jag varit med om i hela mitt liv! Jag ska fan bli vegetarian och börja äta träd istället.
15:26
Ganska äckligt att jag bloggar varannan minut också. Borde nog koncentrera mig mer på matlagningen istället.
15:27
Pappa kom in i köket i sin klippa gräset-outfit. Han sneglade tveksamt på marinaden och bad mig '"stänga av oljudet". Att han kallar 4 Minutes to Save the World för oljud är nästintill kränkande.

16:30
Kycklingen marinerad. Klyftpotatisen klyftad (?) Grillolja all over the place. En kniv ligger på golvet. Om detta var en film skulle halleluja-musik spelas precis just nu.
17:10
FUUUUUUCK vad bra jag är alltså! Jag är ett geni. Ett geni sa jag. I och för sig så skulle hela min familj lätt ljuga för mig och säga att det var det godaste de ätit i hela sitt liv även om jag la fram rå spenat som jag låtit kossor tugga på innan, men ändå. Min familj, iallafall på pappas sida, är fan i mig GALNA när det handlar om mat. Speciellt middagar. Alla skriker KOM OCH ÄT till varandra även om den ena sagt att den redan ätit. Sedan är det alltid viktigt att man upprepade gånger påpekar hur god maten är. Alltid. Även om det är samma pannkaka eller ICA-spaghetti som man ätit i 82 år i rad så ska man ändå kalla det jättejättegott och ge en klapp på axeln och säga det här gjorde du bra och då svarar den som gjort maten att nejmen Gud nej, det är ju bara vanliga pannkakor och sedan fortsätter man att äta och sedan börjar pappa och farfar bråka om bilar och traktorer och då brukar jag i princip sluta lyssna och ha djupa tankar om livet (brukar oftast fundera över vilken låt jag ska lyssna på Youtube sedan) och sedan nickar man till när man hör någon säga men den här lilla biten kan du ta Håkan/Lisbeth/Erika och så ser man en enorm kycklingbit som landar på en tallrik som redan varit fylld många, många gånger. Då blir svaret alltid men åh min skapare jag orkar verkligen inte mer nu men det var verkligen JÄTTEGOTT och sedan så lägger man tillbaka kycklingen men då fortsätter kycklingutkastaren och slänger den till någon annan och säger något i stil med men du lilla Madde, du behöver ju mer energi, du som är så ung och snabb och gör av med så mycket och då brukar jag vanligtvis lämna bordet så jag vet inte riktigt hur det slutar. Förhoppningsvis slutar det så smärtfritt och oblodigt som möjligt.

Fast maten brukar faktiskt för det mesta vara jättegod.
 

Hursomhelst: Detta kycklingprojekt gjorde jag riktigt jävla bra!