Mitt hår blev färgat ikväll. Lite mörkare för er som bryr er om detaljer. Men för er som inte bryr er så kan vi bara säga att det blev färgat. Det var första gången Ellen färgade någonting och jag lät henne göra det. Dock är hon kanske inte den mest lugnande personen jag pratat med under hårfärgning..

Jag sitter och stirrar in i väggen medans Ellen penslar färg i mitt hår.

Ellen: Oj, jävlar!
Jag: Vad?
Ellen: Hehe.. inget.
Jag: Nähe, okej..
Ellen: Fan!
Jag: VAD?
Ellen: Nejdå, ingenting. Hehe.. Helvete!
Jag: ELLEN!!!!!!!!!!!!!!

Idag vaknade jag av ett underligt ljud. Ett elmotoriskt borrande i mitt huvud. Drömde att jag blev överkörd av en buss. Öppnade lite motvilligt ögonen och såg att mitt fönster var halvöppet. Höjde på mina obefintliga ögonbryn och tittade ut. Där stod min idiot till pappa med motorsågen och klyvde träd.

Utanför mitt fönster. Klockan halv tio på morgonen. BLEV HAN TAPPAD SOM BARN ELLER NÅGOT? Måste gå och diskutera detta sinnessjuka beteende med min farmor.

Igår var ungefär 10 personer från Sörlidenskolans niondeklassare ute vid Djupsjö och Nätraån för att paddla kanot. Vi drog ut kanoterna i vattnet, spände på de oerhört läckra flytvästarna och paddlade iväg. Jag och Ellen satt och fick knappt luft för att vi skrattade så mycket när vi såg på när en efter en tippade med sin kanot och föll ner i vattnet. Jag kan ha givit lite kommentarer där jag påpekade hur värdelösa alla var. Men vi fortsatte paddla och tillslut blev det en slags tävling mellan alla kanoter. Helt plötsligt var man tvungen att passa sig för att alla andra skulle välta ner ens kanot eller skvätta vatten på en med paddlar. Först skulle man också vara. Om man var först då var man bäst, så jag och Ellen paddlade för våra liv! Ett tag låg vi först. Det varade dock endast i ungefär 20 sekunder för sedan kom Alex och Sipan och paddlade om oss och sträckte ut diverse fingrar. Sedan var vi plötsligt sist och hade kanoten vänd mot fel riktning. Vi svängde runt, paddlade rakt in i ett träd för att sedan paddla in i ytterligare ett träd. Kanoten tippade och vi hamnade i det iskalla vattnet och skrek och skrattade. Kanoten var fylld med vatten och vi två kunde inte själva lyfta kanoten så Ellens brillianta förslag var att vi skulle ösa ut vatten ur kanoten med hjälp av våra dyblöta skor..

Jag: Helskotta i heleeevete..
Ellen: Paddla du, så tar jag ut vattnet!
Jag paddlar och sedan tittar jag över axeln och ser Ellen se helt förstörd ut. Hon var genomblöt, koncentrerad och satt och försökte tömma båten på vatten med sina ballerinaskor. Jag skrek och grät nästan av skratt.
Jag: Men Ellen vafan, börja paddla istället för att sitta där med dina epilepsi-ryckningar!
Ellen började paddla och kanoten var väldigt ostadig. Ja, det kanske inte är så underligt med tanke på att det var 50 liter vatten i båten. Kanoten tippade igen.

Efter att vi dragit upp kanoten på land och tömt den på vatten så gott som det gått så paddlar vi vidare mot alla människor som står och väntar på oss. Vi är skrämmande lika dränkta katter när vi närmar oss våra medmänniskor. Ellen hoppade ut ur kanoten och lämnade mig själv i den. Jag fick panik och skrek att hon ska komma tillbaka. Ellen bara skrattade och fortsatte simma. Jag försökte febrilt få kanoten mot land igen genom att lägga mig över kanotens spets och paddla med armarna (fråga inte varför..) samtidigt som alla skrattade och kommenterade hur låg min intelligens var. När jag äntligen kommit i land och fått vila ett tag så skrek Ellen, som befann sig bredvid mig, att kanoten flyter iväg och att jag måste hämta den. Utan en tanke på att Ellen faktiskt kunde hoppa i det iskalla vattnet och hämta den själv så hoppade jag i och såg ut som något slags offer när jag försökte simma mot kanoten. Jag hade flytvästen på mig och att simma i en flytväst är ju inte det lättaste.. iallafall inte om man är jag. När jag insåg att fanskapet Ellen kunde hjälpa till så ropade jag ut henne i vattnet och smartjäveln tog självklart av sig sin flytväst. Hon överlevde ändå. Sedan drog vi kanoten in mot land och konstaterade att vi hade överlevt.

Sammanfattningsvis: Jag har inte skrattat så mycket på flera veckor. Paddla kanot är fan i mig underskrattat.

Och en fet applåd till den som orkade läsa allt det där. Det gjorde då fan inte jag iallafall.