Jag bloggar. Igen.
Jag är i Bondeland. Igen.
Jag vill dö. Igen.

Det första pappa säger när jag träffar honom är att han har köpt en skoter. En skoter. EN SKOTER!!! Seriöst, om jag ville dö i förtid skulle jag redan ha försökt använda mig av en sådan. 

Sen ska vi äta tacos. Behöver vi köpa köttfärs på ICA när vi är där och köper paprika och nachos och ost och dylikt? Nej, för farfar sköt en älg förra vintern. Han och mannen som påstås vara min far SKÖT ett OSKYLDIGT djur som råkade äta lite gräs på vår sida av berget. Varför det stör mig så mycket är oklart. Men jag känner starka aggressioner över att aldrig få ett tillfälle att besöka köttdisken SOM NORMALA MÄNNISKOR GÖR!

Jag sitter framför den extremt tjocka datorn igen. Den är verkligen helt sjukt stor. Den är mindre än vissa byggnader men större än de flesta elefanter.

Jag vill bara vara som alla andra. Men allt detta förhindrar min chans till ett vanligt liv och tvingar mig att leva kvar i 1960-talet.

Ursäkta om jag kanske inte bloggar på några månader nu. Har precis kommit hem från Hemmakväll där jag införskaffade mig Björn Gustafsson - Ett livsverk. Detta är lycka. Jag har tårar i ögonen, och inte bara för att mina linser är 2 månader gamla. För att hedra denna fantastiska man tänker jag byta design ett tag. Men bara ett tag.

Men hörni som sagt, vi ses väl någon gång.

Ni har redan sett den. Men ändå. Björn Gustafsson, mina damer och herrar, var det bästa inom underhållningsvärlden 2008!

Allvarligt. Det är den 1 januari 2009. Jag tycker att det känns mer som typ den 1 oktober 1996.

Men man vet ju aldrig.

Det här är ju mitt första inlägg 2009. Alltså borde jag skriva något speciellt och viktigt eller om något hysteriskt roligt som har hänt.

Jag borde göra det. 

Chicken teriyaki, var är du?

Jag vill dö. Allt jag vill ha precis just nu är en chicken teriyaki. Chicken teriyaki. Chicken teriyaki. Åh. Min chicken teriyaki.