Idag dödade jag nästan en människa. Det potentiella mordvapnet var en väldigt vässad blyertspenna och offret var min föredetta granne.

Jag tänker inte säga förlåt. Jag tänker nämligen skylla på att det var hans eget fel, och då lär han inse att det verkligen var hans eget fel. Jag tror starkt på min egen teori. Förresten kan vi kalla min föredetta granne för Offret. För det är precis vad han är. Ett offer.

Jag funderar ofta över meningen med livet. Faktiskt rätt ofta över meningen med mitt liv. Och ibland även meningen med att blogga.

Blir mitt liv bättre av att blogga? Blir någon annans liv bättre av att jag bloggar? Förändrar jag världen på något sätt genom att blogga? Gör jag något slags intryck på världen? Bryr någon sig så mycket om mig så att jag får hatbrev skickade till mig? Är jag Blondinbella?

Nej. Bara nej.

Förresten, tja och hallå och alla dom där förbannade sakerna folk säger för att man "måste" samt för att ge ett "trevligt" intryck. Jag är otrevlig och totalt sjuk i huvudet. Fortsätt gärna att läsa min blogg och stöd mitt självförtroende.